Hanna Andersson

Från Bruses anor
Version från den 10 november 2012 kl. 11.38 av Erik Bruse (Diskussion | bidrag) (Skapade sidan med '=Min mormor Hanna, född 1882 död 1970= ==Hur såg hennes barndom och uppväxt ut?== Hon föddes i Värmland, det fanns en syster, moster Amanda i Örebro och en syster i Mo...')
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök

Min mormor Hanna, född 1882 död 1970

Hur såg hennes barndom och uppväxt ut?

Hon föddes i Värmland, det fanns en syster, moster Amanda i Örebro och en syster i Moss i Norge, men tyvärr har jag inget svar på frågan, som ställdes till morfar i brevet från en utvandrad bror i Amerika: ”Var fick du, Henning, din lilla rara fru ifrån?”

Min mormor var 60 år då jag, hennes första barnbarn föddes. Min mamma var en av sju syskon, fyra pojkar och tre flickor. Det blev bara fem barnbarn, men mormor fick uppleva dem alla plus vår son Erik, född 1967, ett barnbarnsbarn…

Min morfar Henning hade ny ligen dött då jag föddes, hade ett ”klent hjärta”. Han var vallon, smed sedan flera generationer. En av mina morbröder, den käraste, tog över verksamheten, dels som bysmed (bysmedjan finns kvar och minner om barndomens spännande upplevelse att se en häst få nya skor), men så småningom även som konstsmed med stor talang och ett alltmer brinnande intresse för konst och antikviteter, en samlare av vackra föremål… Den morbrodern bildade aldrig familj utan blev mormor trogen i föräldrahemmet till hennes död.

Alla sju syskonen utom en bosatte sig i Närke, vilket innebar att mormors röda stuga i den lilla kyrkbyn blev en naturlig samlingspunkt för syskonen med familjer. Nära nog varje söndag styrde min far bilen dit för en eftermiddagsstund med kaffe och mormors goda kakor. De gånger flera av syskonen var samlade blev det alltid körsång, syskonen var kända för sin musikalitet, behärskade alla piano och orgel mest på gehör, noterna var överflödiga. Detta var ett morfarsarv . Jag bedömer min mormor som tämligen omusikalisk, kan ännu minnas då hon satt vid min sjuksäng och jag som 6-, 7-åring lyssnade till hennes spruckna stämma då hon sjöng ”I en säng på lasarettet”, en oerhört gripande sång om en sjuk liten flicka… Samtidigt lärde hon mig sticka på sitt eget sätt, två stickor i kors och tråden emellan… Tyvärr en förlorad kunskap idag. Hon exponerade sitt skadade och stelopererade långfinger, som fascinerade mig hela hennes liv . Jag fick dock aldrig veta vad som hade hänt…