Elsa Andersson
Mor Elsa var född 1877. I 20-årsåldern blev hon anställd hos en ingenjör John Andersson och hans hustru i Stockholm. Troligen var ingenjörsfamiljen förmögen och hade sin bostad på Östermalm, Ja, kanske rentav på Strandvägen. Hur länge hon var hos familjen Andersson i Stockholm är mig obekant. Måhända var det ett par år. Att hon gjort sig mycket omtyckt torde vara säkert. En liten historia, berättad för mig av min kusin Anna-Greta, är värd att återges. Anna-Greta hade hört den av sin faster, tillika min moster Ellen, f. 1879, som också var i Stockholm, kanske för att hälsa på vår mor Elsa. En bror till de båda systrarna, Elof. f. 1874, Anna-Gretas far var då och då också i huvudstaden, sysselsatt med stenhuggeriarbeten. De tre syskonen träffades alltemellanåt.
Moster Ellen var nu och hälsade på sin syster. Hon hade emellertid kommit lite olämpligt. Familjen Andersson skulle nämligen ha stor middag och mor Elsa hade fullt upp att göra i köket med matlagning och hushållsbestyr. Måhända var moster Ellen där och hjälpte till. Mitt i all brådskan och alla bestyr som hör ett förestående kalas till knackade det på köksdörren och in kommer en skärslipare och bjöd ut sina tjänster. Han hade säkerligen varit där flera gånger förr och hade slipat förskärare och andra köksknivar. Men denna gång betackade sig mor Elsa för den hjälp skärsliparen ville erbjuda. Hon hade allt annat att göra än att plocka fram attiraljer till skärsliparen. Men han var envis och ville inte gå sin väg. Trots ideliga uppmaningar stod han kvar, kanske var han angelägen att få en liten del av vad som gjordes i ordning i köket, tilI kallaset. Till slut tröt tålamodet på mor Elsa. Stark och inte så lite manhaftig som hon var tog hon resolut skärsliparen under armarna och lyfte ut honom i förstugan, säkerligen med uppmaning att komma tillbaka vld ett mera passande tillfä11e. Denna lilla historia är väl inte alls märkvärdig. Den ger dock en bild av hur kavat mor Elsa var.
Ingenjör Andersson och hans hustru emigrerade emellertid till Cuba och mor Elsa blev engagerad på annat håll. Detta var väl omkring sekelskiftet. Vad ingenjören sysslade med på Cuba är väl inte riktigt bekant. Troligen var det byggenskap. Efter några år var familjen Andersson emellertid åter i Sverige och då bosatte de sig i Båstad, där de hade en sommarvilla alltsedan Stockholmstiden. Och dit kom nu också mor Elsa. Hon blev alltså återanställd, sannolikt på grund av sina kvalifikationer från anställningen 1 Stockholm några år tidigare. Men nu blev hon inte ensam om att gå familjen Andersson tillhanda. Där fanns också en ny tjänsteande: Erika. Vad hon hette mer än Erika och varifrån hon kom är obekant. Men de båda unga kvinnorna kom att bli mycket goda vänner, en vänskap som kom att vara i flera årtionden, ja, ända in på 1920-talet. Livet i Båstad kom att bli fyllt av verksamhet för ingenjören, hans hustru och de båda tjänsteandarna. Sannolikt hade han lyckats skaffa sig ett betydande kapital på Cuba. Högt uppe på Hallandsåsen köpte han ansenlig bit mark. Där satte han igång att bygga ett stort château som han kallade Buena Vista. Och de båda unga kvinnorna fick minsann vara med och hjälpa till, t.o.m. i grovarbetet. Huset stod färdigt efter två års byggnadsarbete 1908. Mor Elsa fick emelLertid inte vara med om inflyttningen. Giftermålstankar kom i vägen för hennes vidare hjälpsamhet mot ingenjör Andersson och hans hustru. Därhemma vid Killingetorp i Lännäs skogsbygd gick Oscar och väntade på att föra sin Elsa i brudstol. Bröllopet kom att stå I maj 1909. Bland bröllopspresenterna fanns också sådan från Cuba-Anderssons, som de kallades i Båstad. 1911 hade emellertid familjen Andersson tröttnat på sitt stora hus. Då bar det iväg till U.S.A., där de för allt framgent stannade. Mors goda vän Erika tog de med sig. Kontakten mellan de båda goda vännerna uppehölls dock brevledes. Inte heller ingenjör Anderssons glömde bort mor E1sa. Någon gång i början av 1920-talet kom till mor Elsa två stora foton av det åldrande paret. Dessa foton tillsammans med ett litet amatörkort med mor Elsa och Erika poserande på en stor stenbumling utanför Buena Vista och på vars krön en "kanonkula" placerats har jag tillställt ledningen för nuvarande ägaren av den stora anläggningen. KanonkuLan eller projekLilen hade ingenjör andersson forslat hem från Cuba. Den 1är vid krigiska förveckliugar slagit ner på hans ägor där.
Det stora huset och anläggningen på Hallandsåsen har efter iagenjör Anderssons ägo varit föremål för diverse aktiviteter men ägs sedan några årtionden av Lunds stift och användes som kursgård och gästhem (stiftsgård).
De härovan nämnda korten skickade jag i december 1985 t.i11 Lunds Stiftsgård i Båstad tillsammans med några rader av mina hågkomster. Omgående fick jag ett tackbrev från stiftsgårdens föreståndare med några knapphändiga upplysningar om ingenjören Andersson som härstammade från Blekinge. Han menade att korten och mina rader var intressant och att de borde ramas in så att stiftsgårdens gäster kunde bilda sig en uppfattning om det stora husets tillkomst.
I första hälften av oktober innevarande år gjorde lngrid och jag en rundresa i södra Sverige. Det blev besök i Kivik, Simrishamn, Ale stenar vid Kåseberga, Dag Hommarski'&-1ds Backåkra, Ystad, Sjöbo m.fl. intressanta platser, därefter nordväst ut över Skåneslätten med sina åsar. Vi hade planerat
att tillbringa en natL i Båstad för att där uppliva gamla minnen, aets f§r min del från 1922, då jag fick följa med mlua föräldrar LlII Ma1ens havsbad i Båstad, dels från börJan av 1950-talet tillsamnans med min famiU.-Komna til1 Båstad den 10 oktober hade vi tänkt oss att få bo i stiftsgårdens gästhem, varför färden genasä,t-ä1ldes ditupp. Där var emellertid fu1lt med folk. Vi gick runt lite och tittade på det stora huset och på utsikEen över havet och på stenbumlingen med kanonkulan. Sen promenerade vi uppför den maguifika trap' - pan och hamnade mitt i eftermiddagskaffet bland en mängd såväI äldre som unga ,männlskor. Snart nog uppenbarade sig en mycket vänllg dam och frågade vad hon kunde stå t111 tJänst med. Jag talade om vad vi hette och varifrån vl kom och att Jag för två år sen hade haft brevkontakt med sttftsgårdens föreståndare, Per Axerup (präst). --rtjär kommer han", sa darnen som synbarligen var husets värdlena. Jag talade om för präsLen vem jag var och frågade om mit.t namn sa honom någontlng. Då han inte kunde erinra sig sammaohanget nämnde Jag omaitt brev och dess innehåIl. -r'Komr kom", sa han. Och där 1 en av de stora salarna visade han upp mitt brev med foto av mor Elsa och hennes kollega Erlka uppklättrade på stenen med kanonkulan. Nu satt brevet och fotot prydligt inom glas och ram. Prästen var en mycket vän1ig och sympat,isk man. Tyvärr hann vi inte växla så många ord. Han höll just på att ta avsked av en grupp kursdeltagare. Den förtjusande värdinnan bjöd på kaffe och äppelkaka, varvid vi fick en angenäm pratstund om Buena Vista, om ingenjören Andersson och inte minst om minnena från Båstad och Malen, där mor Elsa till mycken del fick vara huvudpersonen.
Ovanstående några erinringar från ett besök i det ymniga Skåneland samt från en titt in I minnenas skattkammnare. Oktober: 1987, MLq.