En resa bakåt i tiden?

Enligt den vetenskapliga teori om människosläktets ursprung som är mest spridd utvecklades människan i Afrika och spred sig därifrån ut över världen. Teorin kallas Ut ur Afrika-hypotesen.

När man släktforskar börjar man dock i andra änden av historien, med oss nu levande människor. Vi börjar i den närmsta familjen. Vi har syskon, föräldrar, barn, mor- och farföräldrar och barnbarn, kusiner och sysslingar och allt vad det kan heta.

När man berättar för någon att man släktforskar brukar den spontana frågan komma: Hur långt tillbaka i tiden har du kommit? Och visst handlar släktforskning en hel del om att ta sig bakåt i tiden men långt ifrån bara det. Det handlar mycket om en kartläggning som ger ett perspektiv på det personliga ursprunget. Många fascineras av att hitta avlägsna nutida släktingar. Jag brukar tänka att det handlar om längd, bredd och djup. Längden är bakåt i tiden, bredden är nu levande avlägsna släktingar och djupet är kunskapen om mina förfäders levnadsförhållanden. Kartan som skapas är stor och svår att veckla ut men den är färgrik och erbjuder många överraskningar och äventyr.

Kartan brukar vi tala om som vårt släktträd men vad man menar med begreppet släktträd kan vara lite olika. Låt oss förklara två begrepp som förklaring till olika typer av släktträd: anor och ättlingar.

Anor är våra förfäder

Antavla med 5 generationer

En persons anor, eller förfäder, kan presenteras i en så kallad antavla. Det är vanligt att antavlan har formen av en triangel med spetsen neråt och där huvudpersonen, probanden, finns längst ner i spetsen. Ovanför denne kommer först hans eller hennes två föräldrar och ovanför dem hans eller hennes fyra mor- och farföräldrar. Därefter de åtta gammel-mor- och gammel-farföräldrarrna, och så vidare.

Antalet personer dubblas för varje generation man klättrar uppåt i trädet och bakåt i tiden. Man brukar säga att en person tillhör den första generationen i sin egen antavla och hans eller hennes föräldrar tillhör den andra generationen, och så vidare. Om man har helsyskon delar man anor med dessa, så min och min systers antavlor är identiska förutom i första generationen.

En antavla är prydligt symetrisk och man vet redan innan man börjar forska vilka personer som ska finnas med på antavlan även om man ännu inte känner till alla deras namn. Man säger att man är ättling i rakt nedstigande led till alla personer på sin antavla. Hittar man någon kändis på den här kartan kan man alltså skryta lite extra med detta.

Ättlingar är våra efterlevande

Ättlingaverk med 5 generationer

En persons ättlingar, eller efterlevande, kan presenteras i ett ättlingaverk eller en ättetavla. Ett annat vanligt namn är stamtavla. Jag brukar hålla mig till det lite svårare ättlingaverk eftersom jag tycker att både ättetavla och stamtavla är lätta att blanda ihop med antavla.

Det är vanligt att ättlingaverket har formen av en triangel med en spets uppåt och där huvudpersonen (proband, heter det här också), ibland tillsammans med sina barns andra förälder (eller i vissa fall flera andra föräldrar), finns högst upp i första generationen. Nedanför kommer personens barn i andra generationen, därefter barnbarnen i tredje gererationen och så vidare. Man kan välja att ha med båda föräldrarna till barnen i varje generation eller inte. Om de är med tar ättlingaverket mera plats. I exemplet här bredvid är de inte med.

Ett ättlingaverk med en gammal släkting som huvudperson är inte alls symetriskt som antavlan. Särskilt i äldre tider, då man fick mycket större barnakullar, blir ättlingaverken väldigt spretiga och breda. På några få generationer omfattar ett ättlingaverk ofta flera hundra personer.

En annan viktig skillnad från antavlan är att man inte vet så mycket om vilka individer som ingår i ättlingaverket när man börjar forskningen och att ättlingaverket växer för varje år som går. Att rita ett komplett ättlingaverk är i princip omöjligt. Att rita ett som nästan är komplett är en riktig utmaning.

Timglas

Timglas.png

Om man kombinerar en persons antavla med dennes ättlingaverk får man ett släktträd som får formen av två trianglar på varandra med spetsarna mot varandra. Ett sådant släktträd kallas, på grund av sin form, för ett timglasträd. Huvudpersonen finns i mitten av timglaset och ingår i både antavlan ovanför och ättlingaverket nedanför. Jag skulle tycka det var jättekul att rita upp min farfarsfars timglsträd men det går åt stora ytor för detta och jag får inte tapetsera väggarna med min släktforsking här hemma.

Vissa släktingar hamnar bredvid trädet.

Mina syskon, kusiner, sysslingar eller vad det nu kan heta finns ju inte med i varesig min antavla eller mitt ättlingaverk. De finns däremot med i mina förfäders ättlingaverk. De här släktingarna är svåra att presentera i ett komplett släktträd. Man måste visa upp dem i flera släktträd.

Alla människor är släkt med varandra

Även om det finns konkurrerande teorier till Ut ur Afrika-hypotesen är det mycket osannolikt att du någonsin i livet möter en person som du inte är släkt med, åtminstone på långt håll. Någonstans i världen, för länge sedan, dök de första människorna upp och vi är alla ättlingar till dem.

Ett ättlingaverk som utgår från Edens lustgårds första innevånare, Adam och Eva, omfattar naturligtvis oss alla. Samma sak gäller om vi väljer Ut ur afrika-hypotesen som förklaring till vår uppkomst.

Adam och Eva ska enligt legenden ha vandrat runt i lustgården för 6000 år sedan medan Mitokondriska Eva levde i Afrika för cirka 200 000 år sedan. I båda fallen är det ju tidsmässigt ganska länge sedan men det går att visa att vi är mycket närmare släkt med varandra än så. För att göra den ska vi ta till några enkla beräkningar.

Vid tiden för Jesus födelse för drygt 2000 år sedan uppgick jordens befolkning till ungefär 250 miljoner. Befolkningen minskade därefter en del men var år 1000 återigen ungefär 250 miljoner.

"Människans rörlighet över planeten var betydligt mer begränsad förr än vad den är nu. Människorna som gick över Berings sund för 15 000 år sedan återfick inte kontakten med sina gamla släktingar förrän på 1400-talet. Det var nog ytterst få individer ur varje generation som skaffade barn med någon utanför det närmaste grannskapet." Vi kan väl göra antagandet det uppstår en ny generation var 25'e år. Det uppstår alltså ungefär fyra generationer på 100 år. Efter digerdöden på 1300-talet uppgick befolkningen i Europa bara till drygt 50 miljoner.

Låt oss utifrån dessa uppgifter göra lite beräkningar. I min, som i alla andras antavla, dubblas antalet individer för varje generation. Den generation som levde 100 år före min födelse bestod av 16 personer. För 200 år sedan bestod generationen av 256 personer och för 300 år sedan av 4096. Och detta handlar bara om en generation. Vi kan påstå att tre generationer släktingar är i livet samtidigt. Mina levande förfäder för 300 år sedan skulle kunna vara alla personer i generation 12, 13 och 14, vilket rör sig om drygt 14 000 individer. Generation 25 som troligen levde strax efter digerdöden bestod av nästan 17 miljoner individer och tillsammans med generation 24 och 26, som levde samtidigt var de nästan 59 miljoner. Generation 40 som kanske levde år 1000 borde ha bestått av 550 miljarder personer men det är ju mer än 2 000 gånger fler människor än vad som fanns i hela världen vid den tiden. Och som ni ser räcker inte Europas befolkning till för att fylla generation 24, 25 och 26 i min antavla.

Nu är det inget fel på min antavla. Det är 550 miljarder "postitioner" i generation 40 och varje person som levde då finns med på tusentals platser i min antavla. På samma sätt delar vi släktingar med varandra i många generationer och är helt enkelt släkt med varandra allihop. I alla fall rent matematiskt. Att 99,5 % av anfäderna fattas i generation 40 kallas inom släktforskningen för anförlust och kan dyka upp i mycket mindre skala och närmare i tiden än så.

Det genetiska arvet dör snabbt

Genetiskt tunnas vårt släktskap ut snabbt mellan generationerna. Redan efter 5 eller 6 generationer är chansen låg att man kan betraktas som mer genetiskt lik en förfader än vilken person som helst. På många platser i landet börjar samma person dyka upp på flera ställen i en antavla redan efter 5-6 generationer och detta kallas som sagt för anförlust. Ett känsligt ämne i detta sammanhang är inavel och för att göra en lite mildrande parallell kan jag säga att inom seriös husdjursuppfödning beräknar man en inavelskoefficient för att förhindra genetiska defekter. Man bekymrar sig då sällan att beräkna detta så långt tillbaka som 6 generationer just för att det genetiska arvet snabbt tunnas ut.

Ett exempel på ett släktträd med många anförluster är {japopup type="iframe" content="http://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_II_av_Spanien" width="800" height="600" }kung Karls II av Spanien antavla{/japopup}.