Elsa Andersson

Elsa Teresia Karlsson var förr den 10 mars 1877 i Asker, Örebro län. Elsa var dotter till Carl August Andersson och Anna Lovisa Persdotter och näst äldst i en skara på fem barn.

Här nedan finns ett utdrag ur en skrift författad av Elsas son Mårten ställd till hans söner Rolf, Leif, Björn och Per. Utdraget är en berättelse om mor Elsa i hennes unga år.

Om vår mor Elsa i sin ungdom

Mor Elsa var född 1877. I 20-årsåldern blev hon anställd hos en ingenjör John Andersson och hans hustru i Stockholm. Troligen var ingenjörsfamiljen förmögen och hade sin bostad på Östermalm, Ja, kanske rentav på Strandvägen. Hur länge hon var hos familjen Andersson i Stockholm är mig obekant. Måhända var det ett par år. Att hon gjort sig mycket omtyckt torde vara säkert. En liten historia, berättad för mig av min kusin Anna-Greta, är värd att återges. Anna-Greta hade hört den av sin faster, tillika min moster Ellen, f. 1879, som också var i Stockholm, kanske för att hälsa på vår mor Elsa. En bror till de båda systrarna, Elof. f. 1874, Anna-Gretas far var då och då också i huvudstaden, sysselsatt med stenhuggeriarbeten. De tre syskonen träffades alltemellanåt.

Moster Ellen var nu och hälsade på sin syster. Hon hade emellertid kommit lite olämpligt. Familjen Andersson skulle nämligen ha stor middag och mor Elsa hade fullt upp att göra i köket med matlagning och hushållsbestyr. Måhända var moster Ellen där och hjälpte till. Mitt i all brådskan och alla bestyr som hör ett förestående kalas till knackade det på köksdörren och in kommer en skärslipare och bjöd ut sina tjänster. Han hade säkerligen varit där flera gånger förr och hade slipat förskärare och andra köksknivar. Men denna gång betackade sig mor Elsa för den hjälp skärsliparen ville erbjuda. Hon hade allt annat att göra än att plocka fram attiraljer till skärsliparen. Men han var envis och ville inte gå sin väg. Trots ideliga uppmaningar stod han kvar, kanske var han angelägen att få en liten del av vad som gjordes i ordning i köket, till kalaset. Till slut tröt tålamodet på mor Elsa. Stark och inte så lite manhaftig som hon var tog hon resolut skärsliparen under armarna och lyfte ut honom i förstugan, säkerligen med uppmaning att komma tillbaka vid ett mera passande tillfälle. Denna lilla historia är väl inte alls märkvärdig. Den ger dock en bild av hur kavat mor Elsa var.

Ingenjör Andersson och hans hustru emigrerade emellertid till Cuba och mor Elsa blev engagerad på annat håll. Detta var väl omkring sekelskiftet. Vad ingenjören sysslade med på Cuba är väl inte riktigt bekant. Troligen var det byggenskap. Efter några år var familjen Andersson emellertid åter i Sverige och då bosatte de sig i Båstad, där de hade en sommarvilla alltsedan Stockholmstiden. Och dit kom nu också mor Elsa. Hon blev alltså återanställd, sannolikt på grund av sina kvalifikationer från anställningen 1 Stockholm några år tidigare. Men nu blev hon inte ensam om att gå familjen Andersson tillhanda. Där fanns också en ny tjänsteande: Erika. Vad hon hette mer än Erika och varifrån hon kom är obekant. Men de båda unga kvinnorna kom att bli mycket goda vänner, en vänskap som kom att vara i flera årtionden, ja, ända in på 1920-talet. Livet i Båstad kom att bli fyllt av verksamhet för ingenjören, hans hustru och de båda tjänsteandarna. Sannolikt hade han lyckats skaffa sig ett betydande kapital på Cuba. Högt uppe på Hallandsåsen köpte han ansenlig bit mark. Där satte han igång att bygga ett stort château som han kallade Buena Vista. Och de båda unga kvinnorna fick minsann vara med och hjälpa till, t.o.m. i grovarbetet. Huset stod färdigt efter två års byggnadsarbete 1908. Mor Elsa fick emellertid inte vara med om inflyttningen. Giftermålstankar kom i vägen för hennes vidare hjälpsamhet mot ingenjör Andersson och hans hustru. Därhemma vid Killingetorp i Lännäs skogsbygd gick Oscar och väntade på att föra sin Elsa i brudstol. Bröllopet kom att stå I maj 1909. Bland bröllopspresenterna fanns också sådan från Cuba-Anderssons, som de kallades i Båstad.

1911 hade emellertid familjen Andersson tröttnat på sitt stora hus. Då bar det iväg till U.S.A., där de för allt framgent stannade. Mors goda vän Erika tog de med sig. Kontakten mellan de båda goda vännerna uppehölls dock brevledes. Inte heller ingenjör Anderssons glömde bort mor E1sa. Någon gång i början av 1920-talet kom till mor Elsa två stora foton av det åldrande paret. Dessa foton tillsammans med ett litet amatörkort med mor Elsa och Erika poserande på en stor stenbumling utanför Buena Vista och på vars krön en "kanonkula" placerats har jag tillställt ledningen för nuvarande ägaren av den stora anläggningen. Kanonkulan eller projektilen hade ingenjör Andersson forslat hem från Cuba. Den lär vid krigiska förvecklingar slagit ner på hans ägor där.

Det stora huset och anläggningen på Hallandsåsen har efter ingenjör Anderssons ägo varit föremål för diverse aktiviteter men ägs sedan några årtionden av Lunds stift och användes som kursgård och gästhem (stiftsgård).

De härovan nämnda korten skickade jag i december 1985 till Lunds Stiftsgård i Båstad tillsammans med några rader av mina hågkomster. Omgående fick jag ett tackbrev från stiftsgårdens föreståndare med några knapphändiga upplysningar om ingenjören Andersson som härstammade från Blekinge. Han menade att korten och mina rader var intressant och att de borde ramas in så att stiftsgårdens gäster kunde bilda sig en uppfattning om det stora husets tillkomst.

I första hälften av oktober innevarande år gjorde Ingrid och jag en rundresa i södra Sverige. Det blev besök i Kivik, Simrishamn, Ale stenar vid Kåseberga, Dag Hammarskiölds Backåkra, Ystad, Sjöbo m.fl. intressanta platser, därefter nordväst ut över Skåneslätten med sina åsar. Vi hade planerat att tillbringa en natt i Båstad för att där uppliva gamla minnen, dels för min del från 1922, då jag fick följa med mina föräldrar till Malens havsbad i Båstad, dels från början av 1950-talet tillsammans med min familj.

Komna till Båstad den 10 oktober hade vi tänkt oss att få bo i stiftsgårdens gästhem, varför färden genast ställdes ditupp. Där var emellertid fullt med folk. Vi gick runt lite och tittade på det stora huset och på utsikten över havet och på stenbumlingen med kanonkulan. Sen promenerade vi uppför den magnifika trappan och hamnade mitt i eftermiddagskaffet bland en mängd såväl äldre som unga människor. Snart nog uppenbarade sig en mycket vänlig dam och frågade vad hon kunde stå till tjänst med. Jag talade om vad vi hette och varifrån vi kom och att jag för två år sen hade haft brevkontakt med stiftsgårdens föreståndare, Per Axerup (präst). "-Här kommer han", sa damen som synbarligen var husets värdinna. Jag talade om för prästen vem jag var och frågade om mitt namn sa honom någonting. Då han inte kunde erinra sig sammanhanget nämnde jag om mitt brev och dess innehåll. "-Kom, kom", sa han. Och där i en av de stora salarna visade han upp mitt brev med foto av mor Elsa och hennes kollega Erika uppklättrade på stenen med kanonkulan. Nu satt brevet och fotot prydligt inom glas och ram. Prästen var en mycket vänlig och sympatisk man. Tyvärr hann vi inte växla så många ord. Han höll just på att ta avsked av en grupp kursdeltagare. Den förtjusande värdinnan bjöd på kaffe och äppelkaka, varvid vi fick en angenäm pratstund om Buena Vista, om ingenjören Andersson och inte minst om minnena från Båstad och Malen, där mor Elsa till mycken del fick vara huvudpersonen.

Ovanstående några erinringar från ett besök i det ymniga Skåneland samt från en titt in I minnenas skattkammare.

-- Oktober: 1987, Mårten Lindquist