Hanna Andersson

Från Bruses anor
Hoppa till: navigering, sök
Tre generationer Kullberg

Min mormor Hanna, född 1882 död 1970

Hon föddes i Värmland, det fanns en syster, moster Amanda i Örebro och en syster i Moss i Norge, men tyvärr har jag inget svar på frågan, som ställdes till morfar i brevet från en utvandrad bror i Amerika: ”Var fick du, Henning, din lilla rara fru ifrån?”

Min mormor var 60 år då jag, hennes första barnbarn föddes. Min mamma var en av sju syskon, fyra pojkar och tre flickor. Det blev bara fem barnbarn, men mormor fick uppleva dem alla plus vår son Erik, född 1967, ett barnbarnsbarn…

Min morfar Henning hade ny ligen dött då jag föddes, hade ett ”klent hjärta”. Han var vallon, smed sedan flera generationer. En av mina morbröder, den käraste, tog över verksamheten, dels som bysmed (bysmedjan finns kvar och minner om barndomens spännande upplevelse att se en häst få nya skor), men så småningom även som konstsmed med stor talang och ett alltmer brinnande intresse för konst och antikviteter, en samlare av vackra föremål… Den morbrodern bildade aldrig familj utan blev mormor trogen i föräldrahemmet till hennes död.

Alla sju syskonen utom en bosatte sig i Närke, vilket innebar att mormors röda stuga i den lilla kyrkbyn blev en naturlig samlingspunkt för syskonen med familjer. Nära nog varje söndag styrde min far bilen dit för en eftermiddagsstund med kaffe och mormors goda kakor. De gånger flera av syskonen var samlade blev det alltid körsång, syskonen var kända för sin musikalitet, behärskade alla piano och orgel mest på gehör, noterna var överflödiga. Detta var ett morfarsarv . Jag bedömer min mormor som tämligen omusikalisk, kan ännu minnas då hon satt vid min sjuksäng och jag som 6-, 7-åring lyssnade till hennes spruckna stämma då hon sjöng ”I en säng på lasarettet”, en oerhört gripande sång om en sjuk liten flicka… Samtidigt lärde hon mig sticka på sitt eget sätt, två stickor i kors och tråden emellan… Tyvärr en förlorad kunskap idag. Hon exponerade sitt skadade och stelopererade långfinger, som fascinerade mig hela hennes liv. Jag fick dock aldrig veta vad som hade hänt…

Min mormors hus och trädgård var en tid universums medelpunkt. Entrén till trädgården med den pampiga smidesgrinden och innanför den den stora kastanjen, som det gick åt två, kanske tre barn för att famna. Grannens bondgård med kor att mota hem från betet under ljusa sommarkvällar och efter mjölkningen bära hem mjölk till mormor ifrån. Hon hällde mjölken i en spillkum, som stod kallt i det stora avlånga skafferiet medan grädden la sig ovanpå för att skummas av nästa dag. Den prunkande trädgården med stora gräsmattor, med trädgårdsmöbeln för sommarens söndagsfika och dessemellan ett parti chinaschack, de många vackra sommarblommorna och ett välskött trädgårdsland alldeles intill den spännande jordkällaren med sin fuktiga doft av potatis…. Drog fikat ut mot kvällen satt mormor i sin stol med tjocka strumpor där myggen satt tätt. Jag betraktade fascinerad hur hon lät dem suga färdigt och flyga vidare, till synes helt opåverkad…. Uthuset, där dasset låg i ena ändan och under mina tidigare år hushållsgrisen bodde i den andra. Att den blev till julskinka och annan julmat till oss alla tror jag aldrig jag förstod. Adventstiden var extra spännande, det brann hemtrevligt i köksspisen ,ljusen var tända, kaffet var dukat i köket och jag satt i kökssoffan med ryggen mot fönstret. Mina tvillingmorbröder, som älskade mig högt, blev aldrig vuxna och skojade ständigt med mig. Plötsligt knackade det på fönsterrutan och jag kände en skräckblandad förtjusning då jag skymtade ett tomteansikte i decembermörkret, förebådande allt underbart, som komma skulle. Julafton kom och ”doppet i grytan”. De långa eftermiddagstimmarna före julklappsutdelningen tillbringade jag i vindsrummet, där julklappar till alla, vuxna som barn, trängdes på golvet. Spänningen steg och kulminerade då tomten äntligen kom, den riktiga tomten, med skägg av blånor med särskild tomtedoft. Trettondagsafton, Hannadagen, mormors namnsdag, som alltid firades med pompa och ståt….Sång och musik fyllde stugan och jag fick påbörja den kommande granplundringen med att tugga kristyrkonfekten med bokmärksänglarna och tomtarna…

Min älskade dotter Anna föddes i februari 1970 och endast ett par dagar därefter lämnade min mormor sin plats på jorden, kanske till henne.Jag kan se vissa likheter hos de båda, en resning och en stolthet, en stark integritet…. För mig innebar detta att jag inte kunde följa mormor till graven annat än i mina tankar…. Där jag sitter nu och skriver kan jag se den tennskål, som jag vet var fylld med lila tulpaner och de vackra tennljusstakarna, som var tända vid minnesstunden. Jag konstaterar stilla att de allra käraste föremål, som är mina idag har en gång varit min mormors och jag minns henne med stor glädje och en varm tacksamhet.

Örebro i november 2009. Inger Bruse Norrtorp